Coronaviruset och covid-19:
För att förhindra smittspridning råder skärpta nationella föreskrifter och allmänna råd som vi alla behöver följa. Läs mer om coronaviruset och covid-19

Du är på väg till Knivsta växer - kommunens webbplats för stadsbyggnad och samhällsutveckling.

Du är på väg till vår näringslivswebbplats. Här hittar du allt om näringsliv i Knivsta – från etableringsmöjligheter till företagarnätverk.

Du är på väg till kommunens karriärwebbplats Jobba i Knivsta.
Se vad vi erbjuder!

1.0

Du är på väg till Knivsta biblioteks webbplats. Du kommer att lämna webbplatsen för Knivsta kommun.

Du är på väg till webbplatsen för Hälsohuset -

kommunens sim- och träningscenter.

Du är på väg till webbplatsen för Knivsta Centrum för idrott och kultur (CIK). Du kommer att lämna

Knivsta kommuns webbplats.

Du är på väg till Kommunala skolwebben - webbplatsen för Knivstas kommunala förskolor och skolor.

Du är på väg till webbplatsen för Knivsta kulturskola.

Du är på väg till webbplatsen för Sjögrenska gymnasiet.

Kontakta oss via Kontaktcenter eller nyttja vår självservice

Välkommen till Självservice!

Välj e-tjänster eller blanketter för att utföra ditt ärende till kommunen.
För de flesta ärenden får du ladda ned en blankett, fylla i och skicka in med vanlig post.
Vi erbjuder också e-tjänster, flera av dem inom områdena Förskola och skola respektive Bygga, bo och miljö.
Vår e-tjänsteportal fungerar i de flesta webbläsare, dock ej Internet Explorer.

Välkommen att lyssna på Knivsta.se

Sök på webbplatsen

Gustaf Fredrik Östberg - konservativ politiker från Vassunda och Moderaternas förste partiordförande

Gustaf Fredrik Östberg var en konservativ politiker som ägde säteriet Brantshammar i Vassunda. Han satt hela 31 år i riksdagen och var den första ordförande för Allmänna valmansförbundet, som senare utvecklades till Moderaterna.

Branthammars gård i Vassunda

Branthammars gård i Vassunda


Gustaf Fredrik Östberg (1847-1824) föddes i Klara församling i Stockholm men kom senare att bli ägare till säteriet Brantshammar i Vassunda mellan 1873 och 1889. Han var godsägare, företagsledare och en av initiativtagarna till Sveriges arbetsgivareförbund (SAF – idag Svenskt Näringsliv) samt dess ordförande mellan 1903 och 1907. 1884 valdes han som representant för Stockholm läns västra domsagas valkrets och tog plats i Andra kammaren i Sveriges riksdag. Han är den riksdagspolitiker från Knivsta som suttit längst i riksdagen, mellan 1885 till 1916, hela 31 år!

Som politiker var Östberg protektionist, med särskilt intresse för landsbygds- och jordbruksfrågor. Han tillhörde den grupp av konservativa politiker som fanns i riksdagen. Under sina första år i riksdagen tillhörde han flera koalitioner och partibildningar så som Lantmannapartiet och Första kammarens protektionistiska parti.
De konservativa riksdagspolitikerna var länge emot partibildningar eftersom de ansåg att de orsakade nationell splittring och hotade landets stabilitet. Under slutet av 1800-talet var de konservativa också splittrade i frågan om protektionism eller frihandel. I början av 1900-talet blev dock inverkan av partibildningar från vänstern märkbar. Socialdemokratiska Arbetarepartiet bildades 1889 och Liberala samlingspartiet 1900. Båda partierna kampanjade för att reformera rösträtten och deras politiska inflytande ökade gradvis, framförallt i Andra kammaren.

Initiativtagare till Moderaterna

Östberg insåg, motvilligt, att det krävdes en konservativ organisering för att motverka vänsterns valframgångar. Därför tog han initiativ till att samla konservativa riksdagsmän och tidningsredaktörer i en ”sammanslutning mellan de konservativa och moderata elementen i samhället gentemot de radikala grupperna”. Tanken var att skapa en riks- och kampanjorganisation inför valen. Mellan 17 och 18 oktober 1904 bildades därför Allmänna valmansförbundet på en restaurang i Stockholm. Östberg blev partiets förste ordförande 1904-1905 och återkom även 1908-1912. Allmänna Valmansförbundet utvecklades senare till att bli dagens Moderaterna.

Östbergs motiv till partibildningen har framförallt beskrivits som pragmatiskt snarare än och ideologiskt. Hans största drivkraft till partibildningen var att bli en motkraft till socialdemokratin. Rösträttsfrågan var han mindre intresserad av. Han tycks ha stått mellan de mest konservativa ledamöterna som motsatte sig rösträttsreformer och de mer moderata som stödde allmän rösträtt för män. Under det konstituerande mötet för Allmänna valmansförbundet försökte Östberg i det längsta utelämna frågan om allmän rösträtt ur det nybildade partiets principprogram. Under mötet utmanövrerades dock de konservativa och det fattades ett principbeslut om att rösträttsreformen skulle ingå programmet.

Rösträttsfrågan blir högaktuell

Trots det strategiska bildandet av ett konservativt parti gick liberaler och socialdemokrater framåt i det 1906 och kung Oscar II lät därför Liberala samlingspartiet, under ledning av Karl Staaf, att bilda sin första regering. Partiets huvudfråga i valet hade varit rösträtten. Regeringen Staaf presenterade därför ett förslag på rösträttsreform som skulle innebära allmän rösträtt för män över 24 år, givet att de betalat sin skatt, genomfört värnplikten, inte var satta under förmyndare, var satta i konkurs eller mottog fattighjälp. Enligt förslaget skulle valen ske genom det då gällande majoritetsvalsystemetet.

För de mest konservativa var majoritetsvalet ett hot, man insåg att majoritetsvalet riskerade att ge vänstern större inflytande i valen med en utvidgad rösträtt. En rad högermän lämnade in motioner med reformförslag. Det som vann störst gehör kom från Alfred Pettersson i Pålsboda som i huvudsak godtog liberalernas förslag på reform, men som föreslog att proportionella val skulle införas i båda kamrarna istället. Genom att insistera på proportionella val såg högern möjligheten att kunna behålla inflytandet framförallt i första kammaren. Östberg var en av dem som stödde linjen med proportionella valsystem. Han menade att allmän rösträtt med majoritetsval skulle leda till Socialdemokratiskt styre, vars ”massvälde” i så fall riskerade att bli ett hot mot ”den sunda samhällsutvecklingen”.

Regeringen Staafs proposition debatterades i Första kammaren den 14 maj 1906. Staaf med stödet från Andra kammaren anförde i sitt tal att Andra kammaren var de som ansvarade för att se till ”att klockan går”, medan Första kammaren i de stora frågorna ansvarade för att se ”att klockan var slagen”. Varpå Hugo Holmberg svarade att Första kammaren också ansvarade för ”att klockan gick rätt”.

I debatten uttalade sig Östberg angående Staafs förslag, där han stödde en linje med proportionella val:
”Jag är säker på – och det borde ingen kunna vara blind för – att de massor af nya valmän, som skulle bilda majoriteten, komme att till det yttersta göra gällande den makt, som de genom rösträttens utsträckning erhållit. Nej, både rättvisa och statsklokhet bjuda, att vi hålla fast vid de proportionella valen, och det vore sannerligen en dålig tjänst, vi gjorde landet, om vi kapitulerade för en missledd opinion och för en regering, som fullföljer helt andra syften än vi gilla.”

Rösträttsfrågan utlöser regeringskris och kompromiss

Staafs förslag vann en majoritet i Andra kammaren, men föll i omröstningen i Första kammaren med siffrorna 126-18. Den parlamentariska låsningen utlöste en regeringskris där den liberala regeringen avgick i protest. Kungen utsåg högerledaren Arvid Lindman till ny statsminister. Lindman fick därmed ta över den splittrande frågan och genom en rad kompromisser från olika förslag presenterade den nya regeringen ett nytt förslag året därpå. Förslaget innebar att Sverige fick proportionella val till båda kamrarna. Svenska män fick rösträtt från 24 år i valet till Andra kammaren. I kommunvalen (och indirekt Första kammaren) behölls ett graderat valsystem baserat på inkomst, även om det sattes ett tak att personer som mest kunde ha 40 röster. Förslaget accepterades vilket utvidgade rösträtten i och med valet 1909.


Rösträttsreformen innebar en demokratisering, men inte införandet av ett demokratiskt valsystem. Reformen var en kompromiss. Den godtogs av både liberaler och socialdemokrater trots att den inte motsvarade deras krav. Kvinnor uteslöts därmed fortsatt från att rösta i riksdagsvalen. Kompromissförslaget blev inte särskilt långlivat, efter valet 1911 ökade vänsterns inflytande. Det tog dock ytterligare tio år innan allmän rösträtt infördes.

Källor:

  • Justitiedepartementet (2001) Rösträtten 100 år
  • Stråth (red.) (2012) Nordstedts historia 1830-1920
  • Östberg (1906) Tankar och förslag i rösträttsfrågan
  • Dahlqvist (2003) Fri att konkurrera, skyldig att producera – en ideologikritisk granskning av SAF 1902-1948
  • Första kammarens protokoll no. 48 den 14 maj 1906

Riksdagspolitiker med koppling till Knivsta

Ståndsriksdagen

  • Carl Emanuel Cederström (1804-1892) på Krusenberg, Riksdagsman för ridderskapet och adeln vid ståndsriksdagarna 1828/30, 1834/35 och 1844/45-1865-66. Av protokollet från 1865 framgår inte om Cederström röstade för eller emot tvåkammarriksdagens införande.

Stockholms läns västra domsagas valkrets

  • Laurentius Öhlin (1811-1879) , Östuna: Kronolänsman i Ärlingstuna härad, ledamot i andra kammaren av Sveriges riksdag 1867-1875, partilös
  • Gustaf Fredrik Östberg (1847-1924), Vassunda: godsägare , ledamot i andra kammaren av Sveriges riksdag 1885-1896, 1897-1916 ledamot av första kammaren, Nya Lantmannapartiet, Lantmannapartiet, Första kammarens protektionistiska parti och förste partiledare för Allmänna valmansförbundet (idag Moderaterna).
  • Carl Gustaf Rudolf Cederström (1841-1925) Alsike: ledamot i andra kammaren av Sveriges riksdag, 1897-1899, Lantmannapartiet

Stockholms läns norra valkrets

  • Johan Stjernstedt (1865-1947) Östuna: ledamot av andra kammaren 1921, Lantmanna- och Borgareparti

Stockholms läns valkrets

  • Lennart Stiernstedt (1904-1989) Östuna: ledamot av Sveriges riksdag 1956-1965, Högern

Uppsala läns valkrets

  • Paul Ciszuk (f. 1939-), ledamot av Sveriges riksdag 1988-1991, Miljöpartiet
  • Ardalan Shekarabi (f. 1978), ledamot av Sveriges riksdag (2013-2014), Civilminister 2014-2019 och Socialförsäkringsminister (2019-), Socialdemokraterna
Politik och organisation

Hjälpte informationen på sidan dig?

Tack för att du skickar in dina synpunkter – du hjälper oss i vårt arbete med att utveckla webbplatsen.

Sidan uppdaterades: 25 februari 2021