Upptakten till storkommunerna
Vid tiden för införandet av allmän och lika rösträtt var Knivsta kommun indelat i fem mindre landskommuner. De hade haft samma storlek sedan bildandet 1862 och motsvarade geografiskt de kyrkliga socknarna. Landskommunen hade ansvar för lokala frågor av värdslig natur, framförallt fattigvård och skola. På mitten av 1800-talet bodde nio av tio svenskar på landsbygden och i en landskommun. Totalt hade Sverige över 2 300 kommuner. Större samhällen bildade istället städer eller köpingar med mer långtgående befogenhet och uppgifter.
Hundra år senare var antalet kommuner nästan oförändrat, men nu bodde knappt varannan invånare på landsbygden. Från statligt håll talades om ”småkommunsproblematiken”. Landskommunerna var för många och för små för att fungera bra. Befolkningsminskningen gjorde att både skatteinkomster och antalet yrkesarbetande sjönk på landsbygden. Samtidigt skulle skolan och omsorgen förbättras vilket orsakade mer kostnader.
Många vill forsätta bestämma själva
Från kommunernas håll var intresset för sammanslagningar lägre. Många ville fortsätta bestämma själva. En kommunreform kunde säkert vara bra för andra, men vi klarar oss bra på egen hand, var en vanlig uppfattning. Efter flera år av diskussioner presenterades en utredning 1945. Utredningen ansåg att en kommun behövde minst 3 000 invånare för finansiera sin verksamhet. Dessutom behövdes en tätort för att erbjuda invånarna ett varierat serviceutbud. Trots protester, inte minst från små kommuner, beslutades att kommunernas antal skulle minskas till drygt 800 storkommuner. Reformen trädde i kraft 1 januari 1952.
Länsstyrelserna fick ansvaret att besluta om de nya indelningarna. Det blev ingen lätt uppgift. Ofta fanns det olika uppfattning mellan småkommunerna. Omkring 40 procent av kommunerna kom slutligen att slås samman i en storkommun man inte ville tillhöra.
Knivsta ingick i Stockholms län. Där fanns före reformen 120 kommuner, och 90 av dessa ansågs vara för små. De minsta kommunerna fanns i nordvästra länet. Här föreslogs också de största sammanslagningarna. De sex kommunerna Lagga, Östuna, Knivsta, Alsike, Vassunda och Haga, föreslogs bilda en kommun. Öster om Knivsta föreslogs ytterligare sex kommuner, Husby-Långhundra, Vidbo, Skeppstuna, Lunda, Gottröra och Närtuna, att slås ihop för att få 3 000 invånare.
Den 7 januari 1948 kallades representanter från dessa kommuner till Staffansgården i Knivsta för att diskutera förslaget. Även Uppsala län presenterade en alternativ indelning. Uppsala föreslog att de närmast angränsande landskommunerna Alsike, Lagga och Östuna skulle överföras till Uppsala län och Uppsala.
Far och son från Östuna, Johan Stjernstedt och Lennart Stiernstedt, ställde sig på olika sidor. Johan menade att Östuna borde tillhöra Knivsta, eftersom en stor del av kommunen hade närmare till tätorten. Lennart menade att moderförsamlingen Lagga hade mer förbindelser med Uppsala. Till Knivsta saknades det bussförbindelser. Istället, föreslog han, borde Lagga och Östuna gå ihop med Husby-Långhundra och Vidbo som förbands av landsvägen till Rimbo, och bilda en kommun.
Även Ernst Gisslandi i Knivsta stödde Lennart Stiernstedts förslag. En centralskola för sex socknar skulle bli allt för stor och komplicerad att uppföra. Det räckte om Alsike, Knivsta och Vassunda bildade en ny storkommun. Valfrid Gustafsson, även han från Knivsta, stödde länsstyrelsens ursprungliga förslag. I Alsike ville man tillhöra Uppsala. Från Vassunda ville man gå samman med Sigtuna och Haga.
Stor oenighet
De flesta var alltså emot Stockholmsförslaget. Samtidigt insåg de närvarande att det antagligen skulle bli verklighet ändå. Inte heller fanns någon riktig enhet kring vad kommunen skulle heta. Knivsta föreslog en del, andra förslag var ”Mora stenars kommun” eller ”Morstena kommun” vilket åtminstone landshövding Karl Levinson tyckte var för likt Mora i Dalarna.
Utan någon enighet vare sig i de blivande Knivsta eller i Skeppstuna kommuner avslutades mötet, men diskussionen fortsatte under efterföljande fika. En närvarande reporter sammanfattade samtalet: ”Där konstaterades att skolcentralisering var ett nytt, ehuru effektivt sätt att avfolka landsbygden – lika bra då att skicka barnen till städerna direkt. Vidare beslöts 1) Östuna, Lagga och Alsike skulle till Uppsala län och 2) att Vassunda och Haga skulle till Sigtuna – ”så får Knivsta ordna sin slaskledning själv””.
Det slutliga förslaget blev att Knivsta storkommun bildades (med Östuna, Lagga, Alsike, Knivsta och Vassunda landskommuner). Haga tillföll slutligen Sigtuna. Husby-Långhundra hamnade i Skeppstuna kommun fram till 1967 därefter slutligen i Knivsta.
Den nya storkommunen sammanträder
Den nya kommunen möttes på Staffansgården den 14 maj 1950. Till storkommunens förste fullmäktigeordförande utsågs Sten Åslund från Kasby, och Lennart Stiernstedt utsågs till kommunalnämndens förste ordförande. Vid sammanträdet höll den nya ordföranden ett kort anförande:
”Det är på förordnande av länsstyrelsen i Stockholms län som jag kallat till denna första kommunalstämma den nybildade Knivsta kommun.
Den här dagen är för socknarna Östuna, Lagga, Alsike, Knivsta och Vassunda av historisk betydelse. Vi ha samlats till den första kommunalstämman i Knivsta kommun. Alltsedan kommunsammanslagningen första gången nämnden, har i vårt land rests en motvilja att ändra på de gamla sockengränserna, och inom vår egen kommun har ju meningarna varit delade. När nu Kungl. Maj:t faställt den nya kommunens gränser, är det min förhoppning, att alla skola göra sitt bästa för att göra övergången så litet märkbar som möjligt. Jag vill uttrycka den förhoppningen, att de beslut som komma att fattas, inte bara här på stämman idag, utan även framledes av de nya kommunalfullmäktige, måtte ske i samförstånd och vara till gagn för hela den nybildade kommunen.”
Skriv ut
